Mors Lilla Olle

Lyrics

Mor sa: Gå aldrig dit.
Där träden står för tätt.
Men ingen hade sagt mig
hur ensam man blir hemma.

Mors lilla Olle i skogen gick,
med jord på sin kind och en sökande blick.
En korg i sin hand, inga steg bakom sig,
bara vinden som drog över stenarnas stig.

Han satte sig ned där en gammal gran stod,
med bär på sina fingrar och barr på sin fot.
Då knäcktes en gren och han vände sig om,
ur snåret steg någon som långsamt kom.

Så stora tassar.
Så tungt ett steg.
Men Olle satt kvar
när den kom intill.

Han räckte fram handen.
Han hade en vän.
För första gången
ville han stanna en stund till.

Mor, varför drev du min vän härifrån?
Han satt här bredvid mig — nu är han långt bort.
Du säger att skogen är farlig för mig,
men där fanns det någon som stannade kvar.

HAN STANNADE KVAR!

Mor, varför måste jag lära mig fly
från allt som är större och främmande för mig?
Du tog mig i handen och drog mig därifrån.
Jag såg över axeln tills skogen försvann.

Den lurviga pälsen var våt efter regn,
han åt ur min korg och kom närmare sen.
Jag skrattade till när hans nos nudda mig,
och björnen låg stilla på mossan bredvid.

Sen hördes ett rop genom träden intill.
Min mor stod vid stigen och allt blev så still.
Hon skrek, och min vän reste hastigt på sig.
Han sprang mellan stammarna, bort ifrån mig.

Hon tryckte mig hårt
mot sitt skakande bröst.
Jag hörde hur rädd
hon hade blivit.

Men nere i mossan
låg korgen kvar.
Och allt jag såg
var platsen där han legat.

Mor, varför drev du min vän härifrån?
Han satt här bredvid mig — nu är han långt bort.
Du säger att skogen är farlig för mig,
men där fanns det någon som stannade kvar.

HAN STANNADE KVAR!

Mor, varför måste jag lära mig fly
från allt som är större och främmande för mig?
Du tog mig i handen och drog mig därifrån.
Jag såg över axeln tills skogen försvann.

Nu är jag äldre än mor var då.
Jag vet vad en björn kan göra.
Jag vet varför hennes händer skakade
och varför hon sprang för att hämta mig.

Men ibland går jag tillbaka,
till granen där korgen stod.
Där satt ett barn som sökte sällskap.
Det barnet finns ännu kvar.

EN TOM KORG!
ETT AVBRUTET SKRATT!
EN LITEN HAND
SOM STRÄCKS FRAM IGEN!

Jag lärde mig springa.
Jag lärde mig se upp.
Men vem ska lära mig
att våga komma nära?

Mor, jag vet varför du tog mig därifrån.
Du såg vad jag inte förstod.
Men jag minns hur han satt där och åt ur min hand,
och hur ensam jag blev när han gick.

NÄR HAN GICK!

Mor