Spöket Som Var Spökrädd
Lyrics
När solen går ner bakom hus och träd, blir lilla Spöket så orolig och rädd. Han drar sitt lakan över huvud och tå, och hoppas att natten ska gå över ändå … I ett gammalt slott med knarrande golv, bodde ett spöke som var rädd för tolv. För när klockan slog och ljuset försvann, varenda liten möbel ett monster blev minsann! En stol blev en jätte med armar så långa, en gardin blev ett troll som började ånga. Och under sängen hördes ett ljud, då ropade Spöket: ”Jag vill inte gå ut!” Han kunde sväva genom väggar, han kunde flyga utan vingar. Men när mörkret smög sig på, ville han ha någon att hålla i ändå. ÅH, LILLA SPÖKE, DU ÄR INTE ENSAM! Natten är stor, men vi håller ihop! Tänd en liten stjärna, sjung en liten sång, så blir den mörka natten inte farlig särskilt lång! ÅH, LILLA SPÖKE, VÅGA TITTA FRAM! Månen lyser silver över hela ditt land! Du kan vara rädd och ändå vara modig, med en liten vän blir natten mindre ödslig! En kväll kom en mus med en lykta av glas, och knackade försiktigt på spökets palats. ”Varför sitter du och darrar i din vrå? Kom, vi kan väl se vad mörkret hittar på!” De smög genom slottet med tassar och tå, och upptäckte en fladdermus som hängde upp och ner ändå. Bakom en rustning låg en katt och spann, och under den gamla stolen låg en boll av garn! Han kunde sväva genom väggar, han kunde flyga utan vingar. Men nu gick han steg för steg, med sin lilla vän tätt intill sig. ÅH, LILLA SPÖKE, DU ÄR INTE ENSAM! Natten är stor, men vi håller ihop! Tänd en liten stjärna, sjung en liten sång, så blir den mörka natten inte farlig särskilt lång! ÅH, LILLA SPÖKE, VÅGA TITTA FRAM! Månen lyser silver över hela ditt land! Du kan vara rädd och ändå vara modig, med en liten vän blir natten mindre ödslig! Men plötsligt … släcktes lyktan. Allt blev tyst. Allt blev svart. Spöket tog ett andetag, och musen höll hans hand. ”Vi behöver inte springa, vi kan stanna där vi är.” Då hördes ett litet fniss … och månen tittade fram. Det var bara deras egna skuggor som dansade på slottets väggar! VEM ÄR DÄR? — DET ÄR VI! VAD FINNS HÄR? — FANTASI! MÖRKRET KOMMER! — VI STÅR KVAR! LILLA SPÖKET — DU ÄR UNDERBAR! ÅH, LILLA SPÖKE, DU ÄR INTE ENSAM! Nu sjunger hela slottet så det hörs från dörr till dörr! Tusen små stjärnor lyser över taken, och rädslan blir mindre för varje sång vi hör! ÅH, LILLA SPÖKE, NU VÅGAR DU SE! Alla små ljud har en förklaring ibland! Du kan vara rädd och ändå vara modig, och med en vän vid sidan klarar du mer än du tror! Nu sover lilla Spöket med musen bredvid, och månen vakar stilla hela natten lång. Men om en skugga smyger över väggen igen … drar han täcket över huvudet och ropar: ”BU! … Är du min vän?”
Story / Comments
Berättelsen handlar om rädsla, vänskap, fantasi och modet att möta det okända.
I ett gammalt slott bor ett litet spöke som är mörkrädd. Varje natt förvandlar hans fantasi vanliga möbler och skuggor till skrämmande monster. Trots att han själv är ett spöke vågar han knappt lämna sitt rum.
En kväll dyker en liten mus upp med en lykta och hjälper honom att utforska slottet. Tillsammans upptäcker de att det mesta som verkar farligt egentligen har en enkel förklaring.
När lyktan plötsligt slocknar får Spöket möta sin största rädsla, men med sin vän vid sidan vågar han stanna kvar.
Låtens djupare budskap är att mod inte betyder att aldrig vara rädd, utan att våga möta sin rädsla. Vänskap, trygghet och förståelse kan göra även det mörkaste mindre skrämmande.
Kärnan i berättelsen:
Ibland är det inte mörkret som skrämmer oss, utan det vi föreställer oss finns där. Med en vän vid vår sida kan rädslan förvandlas till nyfikenhet – och det okända till ett äventyr.